Rör för fan inte min Astrid
Svensken är orolig. Fruktansvärt orolig, för nu får det väl vara nog! Vart är världen på väg? Inte nog med att de satte sina klåfingriga klor i Jönssonligan, Sune och Bert, nu ska de börja rodda med Astrid Lindgren också. I helvete heller, tänker svensken. Över min döda kropp! Svensken är orolig och föreställer sig mardrömsscenario efter mardrömsscenario.
"Det har gått för långt. Vänta bara! Snart sitter vi där i soffan framför en Einár-omgjord version av 'nu ska du höra nånting som jag vill tala om' i sann och trogen gangstarapp och grimaserar bittert åt att Saltkråkan nu plötsligt är en välbesökt turistresort för båtande stockholmare med Ray-Bans och koksnäsa. Och farbror Melker är säkert deprimerad efter att en ruskig padelincident gjort att han fått hoppa på kryckor i flera veckor och skriver numer bara dikter om döden.
Allt är miserabelt och världelöst. Denna dagen, ett liv - i helvete heller.
Och att Pelle fortfarande bara sitter inne och spelar Fortnite i sitt unket instängda och Monster Energy-doftande sommarstugerum trots sommarlov gör ju heller inget gott för humöret. Ja vafan, inte ens Tjorven kommer och stör längre. Hon är fullt upptagen med att lära turister det viktiga med Greenpeace och pracka på ont anande öbor digitala majblommor".
Grejen med dessa mardrömsscenarion svensken målar upp är ju att de faktiskt bottnar i någonting. Jag överdriver ju självklart kopiöst för komisk effekt, men den generella oron över att någon petar i folkkära svenska filmer och serier är helt enkelt något svensken inte klarar av.
Denna oron kommer ju inte oväntat från exempelvis Disneys alla floppade försök till nya adaptioner från senare år där i praktiken ingen av dem varit särskilt bra. I alla fall inte på långa vägar lika bra som sina tecknade föregångare. Och har de kommit med något nytt till den ursprungliga storyn har det inte varit bättre. För man ska inte göra om för mycket, det gillar vi inte.
Men om inte ens Disney, världens kändaste varumärke tillika filmstudio, kan lyckas med sina superproducerade remakes - varför skulle det bli någon skillnad med Astrid? Varför skulle någon fjant från SVT kunna ro det här i land om inte Hollywood-giganterna hos Disney kan det?
Och när man även fick reda på att tanken med en ny Saltkråkan är att den ska utspela sig i svensk 2020-nutid fanns inget stopp för katastroftänket. Svensken har bestämt sig. Det är sånt här skräp vi kommer behöva genomlida:
"Och tänk den mysiga lilla handelsboden på ön... ersatt av en klumpig Ica Supermarket jämte Teddy och Freddys sommarstartade friggebod där man kan köpa nyckelringar och kaffekoppar med öns nya emblem på.
Och skratt, lek och sommarvärme är det ju inte tal på. För Johan och Niklas har också sin business att tänka på. Den flådiga vattenskoteruthyrningen vid hamnen blomstrar och sightseeing till ljud av puttrande utombordare kring öns alla kobbar och skär är en välkommen aktivitet för tjocka tyskar som inte förstår engelska. Och Malin har startat gårsbutik där hon säljer syltburkar, virkade dukar och inredning av böjd ståltråd. Skräp som ingen kommer köpa. Fy fan vad jag är trött på gårdsbutiker".
Svensken överreagerar. Men jag själv tror inte heller att det här kommer bli jättebra. Saltkråkan är som en klenod för mig och jag sjulle ljuga om jag hävdade att första tanken kring det här inte var rungande negativ. Men jag är försiktigt optimistisk och rentav nyfiken på vad det här kan bli. Men jag tror som sagt inte det kommer bli så bra. Jag är rädd att projektet faller redan i castingen när SVT trycker dit Henrik Dorsin som Farbror Melker eller ger roller till svenska artister istället för skådisar som ett sätt att locka ny fräsch publik. Men jag är ändå fortsatt försiktigt optimistisk.
Inte som den svenska gubbgubben. Han är inte bara orolig. Han är förbannad.
"Bergis en bög med på ett hörn också" tänker han i tystnad, för så får man ju inte säga. Men bara blotta tanken av att en prideflagga kan tänkas pryda båten tillhörande öns nya gaykille får den svenska gubbgubbens tinning att bulta och ömma som stilettklackar på pungen. För den svenska gubbgubbens värsta farhåga är att stoppa in saker i Saltkråkan som inte ska vara där. Inga smartphones, datorer, reklampelare eller influencers. Och framför allt inget jävla HBTQ. Där sätter gubbgubben ner foten.
Men det är väl tur då att det förmodligen inte är tänkt att Ulf Brunnberg och resten av de svenska gubbgubbarna är den tilltänkta målgruppen för en ny Saltkråkanproduktion. Så de kan fortsätta vara förbannade och vi kan bara skita i att lyssna.
Och jag myser lite av tanken att det någonstans sitter en svensk gubbgubbe och är livrädd att farbröderna Westerman och Söderman har startat en podd ihop. Det gör allt värt det.